I STATENS TJÄNST





I Statens tjänst var en kritisk, ifrågasättande och lätt filosofisk blogg om förskolan i synnerhet och skolan i allmänhet. Här funderade, reflekterade och diskuterade jag min identitet och yrkesroll som lärare/pedagog - samtidigt som jag försökte bidra till att skapa en mer nyanserad bild av skola/förskola än den som skildrades (och fortfarande skildras) i media.

Idag är bloggen nedlagd/flyttad till Lancefestivalen istället.

Nödvändig information: Den här sajten använder sig av s.k. "cookies", och allt material som finns att läsa här är upphovsrättsskyddat enligt "Creative Commons"... /Janne


<< June 2017 >>
Sun Mon Tue Wed Thu Fri Sat
 01 02 03
04 05 06 07 08 09 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30




rss feed

Thursday, March 16, 2006
Flyttkort

Jag har nu skrivit det första inlägget på "I statens tjänst V2.0".

Jag har efter en tids funderande beslutat mig för att skaffa en egen sajt, och har nu fixat både serverutrymme och domännamn med mera. Det innebär bland annat att denna blogg flyttar och dessutom degraderas så smått till att bli en kategori bland andra kategorier.

Men förtvivla icke! Kategorin har ett eget XML-flöde som man kan lägga till i sin "flödesläsare" (eller vad det heter). Och man kan dessutom länka direkt till kategorin, så man slipper läsa om hårdrock och andra, mer privata saker. Och roligast av allt är att kommentarerna är "trådade" - ungefär som i diskussionsforum. Det borde bli lättare att diskutera inläggen, med andra ord...

Sajten är under konstant uppbyggnad och en del saker saknas just nu (som ett ordentligt länkskafferi), men det kommer nog att ordnas vad det lider. Jag har i alla fall en nyhetsaggregator som är inställd på ett gäng svenska skolbloggar, så nu räcker det (nästan) med att besöka "I statens tjänst V2.0" om man är intresserad av hur skoldiskussionen låter i den svenska bloggosfären...

-Janne

P.S. Glömde nästan: HÄR hittar du den nya bloggen.


Posted at 21:22 by Janne
KOMMENTERA  

Friday, March 03, 2006
Dyslexi - en mognadsfråga

I senaste numret (4/2006) av Lärarnas tidning kan man läsa hur slutrapporten från Specialpedagogiska institutets och Lärarhögskolans (i Stockholm)  "Konsensusprojekt" visar att den s.k. "vänta-och-se-pedagogiken" är utbredd i våra skolor.

"Vänta-och-se-pedagogiken" innebär i korthet att elever som befinner sig i svårigheter, vad gäller läs- och skrivinlärning, får hoppas att svårigheterna skall "mogna bort", eftersom det är det deras lärare hoppas på, istället för att göra något åt saken.

Det är lätt att bli förbannad när man läser artikeln. Och det hjälper nog inte att de flesta av oss (i branchen) har stött på denna form av "pedagogik" och känner till de skador den kan åsamka eleverna. Men så händer något. Min upprördhet förvandlas till frågetecken.

På något underligt sätt skiftar artikeln nämligen fokus från läs- och skrivsvårigheter till dyslexi. Det är alltså den neurologiska störningen dyslexi de dåliga lärarna hoppas skall "mogna bort"? Det låter förvisso upprörande, men som alltid när det gäller särskilda behov, blir den brännande frågan den om diagnosen: Hur kan man veta att en elev har dyslexi utan att en diagnos satts? Och hur kan man sätta in rätt åtgärder om man inte till fullo känner till problemet? Är det inte bättre att köra på som vanligt tills man vet vad problemet verkligen är?

Jag tänker inte besvara frågan om diagnosens betydelse för pedagogiskt arbete. Istället vill jag understryka att "läs- och skrivsvårigheter" inte är synonymt med dyslexi. Dyslexi är förvisso en form av läs- och skrivsvårighet, men det är så mycket mer specifikt än så. Jag har redan kallat det för en "neurologisk störning" - en beskrivning jag hittade i The International Dyslexia Associations definition av dyslexi från 2002. Svenska Dyslexistiftelsen beskriver det som en "språklig störning" som är att ses som en specifik undergrupp till det mer övergripande "läs- och skrivsvårigheter". Alltså verkar det osannolikt kan man som lekman i ämnet (vilket en lärare trots allt bör anses vara i detta fall) aldrig med säkerhet avgöra om en elev har just dyslexi eller "bara" läs- och skrivsvårigheter. Ändå presenteras det i tidningen som mer eller mindre ett faktum att alla elever med läs- och skrivsvårigheter har dyslexi (och att det därmed borde vara en barnlek att sätta en pedagogisk dyslexi-diagnos utan onödig hjälp av expertis).

Men frågan borde ju inte ens handla om dyslexi! Hela dyslexi-vinklingen känns i mina ögon som ett slags retoriskt grepp: Dra till med en diagnos och ett mörkertal (endast var tionde dyslektiker får en diagnos, säger "forskarna"), så fångar du publiken. Nu känner vi sympati med de stackarna och blir förbannade över hur man kan vara så inkompetent som lärare att man inte känner igen dyslexi när man stirrar den i vitögat!

Men som lärare varken kan eller behöver man kunna känna igen dyslexi. Man behöver bara se att eleven har läs- och/eller skrivsvårigheter. Det räcker. Sedan har man som lärare en skyldighet enligt lag att ge eleven den hjälp han/hon behöver - oavsett om där finns en diagnos eller inte. Gör man det inte är det i princip ett lagbrott.

Dyslexi blir i det sammanhanget relativt ointressant.

-Janne

P.S. Dagens citat: "Eleven behöver inte ha en diagnos, man skall ta hänsyn till den i alla fall." -Mona Edwall Wiklund, rådgivare på Specialpedagogiska institutet.


Posted at 20:47 by Janne
KOMMENTERA  

Wednesday, February 15, 2006
Skoldebatter hit och dit

Det finns en sajt som heter "skoldebatt". Den har jag inget samröre med.

Ville bara klargöra detta, eftersom adressen hit råkar vara just "skoldebatt.blogdrive.com".

Huruvida sajten Skoldebatt är något att hänga i julgranen låter jag dock vara osagt, eftersom jag inte hunnit mer än skumma igenom det de skriver. En recension kanske kommer framledes.

Men om någon av mina läsare känner till sajten Skoldebatt, är ni välkomna att recensera den...

-Janne


Posted at 19:33 by Janne
Kommentarer (7)  

Monday, February 13, 2006
"Lättare få höga betyg i friskolor"

Sveriges Radio rapporterar att det är lättare att få höga betyg i friskolor. Åtminstone om man läser rubriken. Men läser man hela artikeln (eller notisen - den är väldigt kort), så blir man snart varse att det inte är friskolorna det hänger på, utan eleverna.

Så varför väljer man att sätta en sådan rubrik? Den är missvisande, även om den förstås samtidigt är korrekt. De elever som har "kraft och kunskap att jämföra skolor och välja den bästa", väljer uppenbarligen friskolor. 

"Kraft och kunskap" - det vill säga de elever som har både motivation och förmåga att skaffa sig höga betyg baserade på kunskaper och insikt. De väljer friskolor och därmed rusar friskolorna till toppen av betygsstatistiken. Enkel matematik, kan tyckas.

Men ändå vinklas rubriken så att det antyds att det skulle vara "lättare" att få höga betyg i friskolor. "Lättare" i betydelsen att man kan glida igenom skolan på en räkmacka och ändå få godkända betyg. Man antyder oegentligheter.

Dessa antydningar leder i sin tur till att tolkningar om att pedagoger och ledning på dessa friskolor skulle vara beredda att bortse från sitt uppdrag. Att de inte bara är beredda att fuska, utan också gör det. Att de sätter högre betyg än eleverna förtjänar.

I förlängningen innebär det att man helt enkelt sågar friskolorna som alternativ skolform. Eller om man vänder på det - hyllar den statliga skolan som den enda, rätta vägen till kunskap.

Det finns en inbyggd problematik i det att en initiativrik, ambitiös och intellektuell elit samlas i alternativa bildnings- och fostringsanstalter istället för i de statskontrollerade motsvarigheterna. Det talas till exempel om segregering och klasskillnader. Men det främsta problemet torde väl ändå vara anledningarna till att de ambitiösa eleverna känner sig tvingade att lämna statsskolan och söka sig till (de bättre) alternativen.

Och vad kan det bero på?

Vad är det för fel på statens skolor?

Förslag, någon?

-Janne


Posted at 17:35 by Janne
Kommentarer (12)  

Thursday, February 02, 2006
Fråga en fågel

Dags att rycka upp sig lite! Jag skriver inte så ofta här nuförtiden, och när jag väl skriver något, blir det kort och... Jo, rätt meningslöst.

Det beror antagligen på chocken efter att ha gått från ett bekymmersfritt (nåja) lärarstudentliv till att arbeta heltid i den bistra verklighetens förskola. Jag påpekade redan i mitt allra första inlägg att det finns de som menar att vi som gått lärarprogrammet utbildats till idealister, och det stämmer rätt bra.

Vi förbereddes nämligen aldrig på hur kommunen högaktningsfullt skiter i läroplanen och Skolverket i så stor utsträckning som det är möjligt. Missförstå mig inte - läroplanen går förstås inte att bortse från - vi är skyldiga att följa den. Men det påverkar inte de oftast bristfälliga förutsättningar vi pedagoger ges för att kunna följa den.

Inte heller Skolverkets råd är något som följs av kommunen. Den eminenta skriften "Kvalitet i förskolan" från 2005 borde läsas av varje förälder med barn i eller på väg till förskolan. Men inte heller den bryr man sig om på kommunen. Ett exempel: Man skriver att en gruppstorlek om femton barn är att föredra, för att barnen i förskolan skall utveckals optimalt. Man understryker att de yngsta barnen behöver mindre grupper än så, liksom barn i behov av särskilt stöd. Men vår grupp, som främst består av barn under tre år, är beräknad till arton barn, med utrymme för ytterligare två till hösten. Alltså helt i motsats till Skolverkets råd. Och detta är bara ett exempel - det finns fler!

Samtidigt beordras vi att hålla tyst om detta inför föräldrarna. De skall hållas utanför allt tjafs om läroplaner och barngrupper och ekonomi. Att göra dem delaktiga blir bara besvärligt. Istället skall vi - genom att le stort och hålla käft om alla brister - göra dem så nöjda och trygga att de utan minsta oro lämnar ifrån sig det mest värdefulla de har till en verksamhet de tror är det allra bästa alternativet.

Och det låter ju bra. Läroplanen skiner i all sin glans, och Skolverket lånar ut lite av sin trovärdighet. Vi har dagis, förklädda till förskolor - och alla verkar gå på charaden.

Eller gör de det? Elise Claeson skriver en intressant artikel om dagis i Expressen, där hon kopplar samman dagisutbyggnaden i Sverige med ökad psykisk ohälsa hos båda ungdomar och vuxna. Man skall kanske inte okritiskt köpa allt hon skriver, men det är i alla fall tänkvärt. Idag är man i det närmaste tvingad att sätta sitt barn i förskola, och det sker oftast mellan barnets andra och tredje år i livet.

Har man verkligen hunnit utvecklas så mycket att man kan kasta sig ut från boet och pröva sin egna vingar redan som tvååring? Helt utan vetenskapliga belägg drar jag slutsatsen att det har man inte. Varken fysiskt eller psykiskt. Följdfrågan bör bli: Vilka skador kan man ådra sig genom att pröva sina vingar innan man är flygfärdig?

Fråga en fågel.

-Janne


Posted at 17:37 by Janne
Kommentarer (2)  

Wednesday, January 25, 2006
Läroplanen vs. Sweden Rock Festival

I en text om vilka rutiner som gäller för verksamheten på en förskola någonstans i mellansverige står det bland annat att läsa: "Vikarie sätts inte alltid in. Respektive förskola gör den bedömningen."

Detta gäller vid frånvaro av ordinarie personal. Man kan lätt få för sig att det betyder att det står det aktuella arbetslaget fritt att själva avgöra huruvida man vill ta in en vikarie eller "täcka upp" för varandra. Men det är lite mer komplicerat än så.

Det som inte nämns explicit i texten, är de omständigheter under vilka den bedömning man talar om måste göras. Hur det aktuella arbetslaget bär ett ekonomiskt ansvar, där man grovt förenklat tvingas välja mellan att ta in en vikarie eller spara de pengarna för att istället kunna köpa in lite nytt pedagogiskt material till verksamheten - men riskera att slita ut sig istället.

Kommunen - eller om det är skoldistriktet - har beslutat att inte budgetera för vikarier. Det betyder att alla utgifter för vikariat tas ur respektive verksamhets budget. Och då beslutet att ta in vikarie eller inte läggs på personalen, uppstår en komplicerad situation.

Om en av medlemmarna i arbetslaget bestämmer sig för att utnyttja sin rätt att ta ledigt för att t.ex. åka på Sweden Rock Festival, försätter han verksamheten i en ekonomiskt och arbetsmiljömässigt komplicerad situation. Att det inte är önskvärt med vikarier framgår tydligt av budgeteringen. Och att låta verksamheten drabbas ekonomiskt p.g.a. en privat önskan om att lyssna på hårdrock och dricka öl, är knappast att tänka på.

Det blir en moralisk fråga, där egenintresset ställs mot kollektivets (och i förlängningen - individens eget) välmående. Att kalla in en vikarie är därför i de flesta fall uteslutet. Då kvarstår att begära att arbetskamraterna bär en tillfälligt tyngre börda - men vem känner sig ha rätten att på det sättet ställa sig över sina medarbetare? Återigen en moralisk fråga, där den enskilda individen bär allt ansvar.

Och då har vi inte tagit konsekvenserna för barnen i akt. Man kan diskutera om det överhuvudtaget är bra att i vissa lägen kalla in en vikarie, men det går knappast ifrågasätta att en verksamhet med decimerad personalstyrka håller betydligt sämre kvalitet än en komplett sådan.

Mitt uppdrag som lärare i förskolan omfattas av LpFö 98. En långhelg i Blekinge, med hårdrock, fylla och smuts omfattas inte av detta uppdrag - och att ta ledigt för att delta i dylika excesser (med de konsekvenser jag beskrivit ovan) kan nog t.o.m. ses som kontraproduktiva.

Betyder det att jag är olämplig som lärare om jag inte säljer min Sweden Rock-biljett omgående?

-Janne


Posted at 18:41 by Janne
Kommentarer (1)  

Wednesday, January 18, 2006
Minnesanteckningar från arbetsplatsträffen

"Ekonomin går före verksamheten"

Det här har sagts oss vid flera tillfällen. Vad det egentligen innebär är för mig oklart. Är det t.ex. viktigare att hålla vår budget än att följa läroplanen? Min rektor skulle förstås svara nej på den frågan. Vi kan/får aldrig bortse från läroplanen! Nej, det förstås. Jag håller med. Men vi pratar ändå om en prioritetsordning där läroplanen underordnas ekonomin. Och jag ställer mig frågande till en sådan prioritering.

Det handlar inte om att jag vill köpa in obegränsade mängder material till min förskola. Jag tror tvärtom att det är utvecklande med vissa begränsningar - man gör det bästa av det man har. Men prioriteringen får effekter som jag inte alls tycker om:

Om någon är sjuk/ledig, försöker vi förstås hjälpa varandra så att verksamheten fungerar ändå, trots att vi är en färre. Det handlar om att ställa upp för varandra som arbetskamrater och för verksamheten som "vår" verksamhet. So far, so good.

Men så uppstår en sidoeffekt som i mina ögon är ohälsosam för individen och destruktiv för både arbetsklimatet och verksamhetens kvalitet. Den som blivit sjuk eller som vill vara ledig, skuldbeläggs gentemot sina kamrater. "Jag är ledig och har åkt på rockkonsert, medan mina kamrater sliter ut sig för att kompensera för min frånvaro..." "Jag känner mig sjuk och borde inte åka till jobbet, men det blir ju så synd om mina arbetskamrater..." Och det kanske värsta av allt: "Tänk om de måste sätta in en vikarie! Då kostar det massor med pengar som vi hade kunnat köpa material till barnen för..."

Det är helt bisarrt! Hur skall den enskilde pedagogen kunna värdera behovet av en vikare mot behovet av pedagogiskt material till barnen? Att arbeta underbemannade skadar verksamheten hur man än gör - varför lägga det beslutet på oss pedagoger? Det innebär en psykisk press som i längden blir ohållbar. Och det motarbetar faktiskt inte bara våra möjligheter att verkligen kunna sträva mot de mål som finns i läroplanen, de motarbetar själva det pedagogiska i vår verksamhet. Det trycker oss tillbaka till att vara daghem, omsorg, förvaring...

Jag trodde "förskola" innebar ett möte mellan omsorg och pedagogik. Oanstående får mig att undra vilken prioriteringsordning som råder, dessa begrepp emellan.

 

"Föräldrarna skall inte blandas in i vårt läroplansarbete"

Jag har redan nämnt att min rektor inte stödde mitt förslag om att dela ut läroplaner till alla föräldrar. Nu kan man lägga ovanstående (som inte är ett direkt citat, jag blev för paff för att komma ihåg den exakta ordalydelsen) till detta. Föräldrarna har inget att göra med vår verksamhet. Lilla naiva jag hade ju trott att de var våra uppdragsgivare, som via just läroplanen dikterade de ideologiska förutsättningarna för vårt arbete. Men den bilden har inte min rektor. Hon menar att föräldrarna bara bryr sig om att deras barn trivs och mår bra i förskolan. Att det bara blir besvärligt om man blandar in dem i hur vi tolkar läroplanen.

Visst, jag kan förstå att det blir fel ibland, och att det bara blir de insatta föräldrarnas röster som hörs, vilket kan bli ickerepresentativt ur ett demokratiskt perspektiv. Men om det nu stämmer att de flesta inte ens bryr sig, varför kan vi då inte ta oss tiden att lyssna på åtminstone de föräldrar som faktiskt är engagerade? Att utestänga dem ur denna centrala del av förskolans verksamhet klingar inte heller särskilt bra ur det demokratiska perspektivet.

Jag tror att min rektor ibland har en ganska svartvit syn på världen. Antingen står vi pedagoger på förskolans, skoldistriktets och kommunens sida (i egenskap av anställda och representanter för dessa), eller så står vi på föräldrarnas sida - mot de tidigarenämnda. Man kan citera George W. Bush: "You're either with us or against us."

När han sade det, svarade jag instinkivt att jag var emot honom. Och jag står hellre på föräldrarnas sida med ett gott samvete och inte utan en viss stolthet, än på kommunens sida, med uselt samvete (läs om ekonomi ovan) och ingen stolthet alls. Och det behöver inte betyda att jag motarbetar kommunen, skoldistriktet eller min arbetsplats. Tvärtom tror jag att det skulle gynna oss alla. Delaktighet innebär inte bara att föräldrar klagar, bråkar eller lägger sig i saker de inte har något med att göra - det innebär möjligheter för samarbete, samförstånd och utveckling.

Jag utbildade mig inte till förskollärare för att tillhöra en elit som ställde sig över andra. Jag kan/vet saker som många föräldrar inte kan/vet, när det gäller sina barns utveckling. Men jag känner inte deras barn. Trots det lägger de hopp, tillit och förväntningar på mina axlar. Ett ansvar som det vore orättvist att bemöta genom att utestänga dem från de centrala delarna av mitt arbete.

Jag får inte berätta negativa saker om förskolan för föräldrarna. Jag får heller inte påverka dem, vad nu det betyder. Men jag har rätt att hjälpa dem fatta egna beslut och ta ställning. Det är en svår balansgång som jag känner att jag verkligen måste lära mig...

 

"Tid till planering och pedagogisk reflektion"

Dagens ramsa får avslutas med några tankar kring det här med planerings- och reflektionstid. Föskolorna i Falun har tydligen fått kritik för att det brister i uppföljningen av dokumentation av verksamhet och enskilda barn. I tider där de individuella utvecklingsplanerna blivit en helig graal att sträva efter, har det bestämts att vi i förskolan också skall skriva sådana. Men vi ges inte tid till detta. Och när vi ifrågasätter detta, vilket vi gjort vid ett par tillfälllen, besvaras vi med att vi inte fär glömma barnen. Va? Hur kan planering och reflektion (av verksamheten) inte ha med barnen att göra? Jag förstår fortfarande inte hur vår rektor menar när hon säger så. Vi planerar ju inte för vårt eget höga nöjes skull. Och hur menar hon att vi skall kunna bedriva en kvalitativ verksamhet om vi inte får tid att planera? Då urvattnas det ju efterhand tills allt vi har kvar är omsorg och barnpassning. Även om vi beordras säga till föräldrarna att vi bedriver den bästa verksamhet vi kan och att allt är perfekt som en försommarmorgon.

 

Jag hoppas att vi får tillfälle att verkligen diskutera de här (och fler) frågorna med rektorn lite längre fram i vår. Just nu är det faktiskt inte läge för den här typen av diskussioner. Idag började de första sju barnen och vi har lekt, lekt och lekt. Jag har försökt att inte skrämmas, trots mitt skägg och långa hår. De flesta tyckte nog att jag var rätt okej - åtminstone efter ett tag - och jag tror att jag har fått ett par nya kompisar. Imorgon är det full fart mellan 8:30 och 12:00. Sedan måste jag ringa facket och ta reda på om jag är fullvärdig medlem eller bara studerandemedlem.

Ja, och så ska jag ringa miljökontoret och snacka radon. Det blir intressant...

-Janne


Posted at 19:25 by Janne
KOMMENTERA  

Sunday, January 15, 2006
Förberedelser

Vi har arbetat i två veckor nu. Två veckor av ostrukturerade förberedelser.

Jag promenerar till jobbet varje morgon. Det tar en timme att gå och jag har ett fult märke på vänster häl som påminner mig om att jag fått ett skavsår i veckan på exakt samma ställe. Men det är en uppfriskande, om än periodvis smärtsam, promenad. Och jag hinner lyssna på massor med musik. Det känns överlag hälsosamt och bra.

Det har anlitats hjälp från Arbetscenter, och även om det är kompetent folk som dyker upp, så är de ett stressmoment för oss. De gör det de ska och mer därtill. Kommer med förslag och tips som förvisso är i all välmening, men som bara förvirrar oss ytterligare och tvingar oss att lägga energi på oväsentligheter, som om barnens klädhyllor skall sitta på 90 eller 92 centimeters höjd, när vi borde sitta och diskutera hur och vad vi egentligen skall göra med barnen i vår.

Jag har gömt mig bakom datorn en stor del av de senaste dagarna, och försökt att inte ta del av de långa diskussionerna om saker som ovanstående. Men det är närmast omöjligt.

Vi har också suttit med kataloger från Brio, Skrivab och ABA för att beställa material. Det är roligt, men svårt. Vi får inte beställa utematerial, och eftersom barnen är så små, vill vår chef heller inte att vi beställer material för barn över tre år. Men om ett halvår eller så, är ganska många av våra barn i den åldern - och vi har inga garantier för att vi då får några pengar för att ordna material för dem. Men så ser det väl ut i verkligheten, antar jag...

Jag skall försöka skriva ihop lite reflektioner över det här med läroplanens betydelse för vårt arbete kontra intresset från våra överordnade för att förmedla läroplanen till föräldrarna. Jag föreslog att varje föräldrapar skulle få läroplanen, så att de kunde jämföra våra tolkningar med den och kanske göra egna tolkningar. Men det var ingen bra idé, tyckte chefen - det är ändå ingen som läser den, sade hon...

Det luktar som ett uppdrag för "I statens tjänst"! Wink

-Janne


Posted at 21:46 by Janne
KOMMENTERA  

Tuesday, January 10, 2006
Dagisfröken Janne

Idag var det opponering/ventilering av min uppsats. Det gick bra. En del saker måste rättas till (man blir aldrig klar, helt enkelt), men på det stora hela var både opponent och examinator nöjda med mitt arbete. Skönt.

Jag postade också min fallstudie. Vi får väl se hur den tas emot, eftersom jag i sista sekunden bytte inriktining på den och körde ett helt eget race, utan att kolla med min kursledare. Men det är faktiskt inte så noga. Funkar det inte, får jag väl skriva om den eller så. Det är inte särskilt bråttom med de poängen längre.

Arbetet med att starta vår nya avdelning, som kommer att gå under namnet "Verksta'n", skrider sakta framåt. Vår rektor har till vår glädje varit ledig i två dagar, så vi har fått ganska mycket gjort, tycker jag. Vi blir så hämmade när hon är där, även om hon menar väl. Just nu jobbar jag med ett välkomst-/informationshäfte till föräldrarna. Det är märkligt hur mycket man upptäcker att man inte har en aning om!

Två av barnen hade smygpremiär idag, då deras föräldrar ville komma och se hur det ser ut i lokalerna. Det var roligt! Vi kom igång och började leka och jag fick bra kontakt med båda barnen, tycker jag. Och jag sade att de kunde kalla mig "fröken". (Det är ett känsligt ämne, har jag fått för mig. Män i skolan skall inte kallas "fröken" - fastän det är det vi är. Dumt. Och jag säger "dagis" - det är banne mig en dödssynd i vissas öron!) "Dagisfröken Janne". Jag tycker att det låter bra.

-Janne


Posted at 20:03 by Janne
KOMMENTERA  

Saturday, December 31, 2005
Nyårshälsning

Hej! Och gott nytt år!

Jag tänkte bara låta er veta att jag lever, och att jag nu har skickat in examensarbetet för ventilering (äger rum i v. 2). Så nu skriver jag i panik på min fallstudie istället (snacka om effektiv ledighet!). Den skall lämnas in den 13/1 och jag... Skriver på den. Vi låter det heta så, helt enkelt.

Jag börjar jobba på måndag. Det skall bli kul. Nervositeten är nu bortblåst och jag ser verkligen fram mot alla utmaningar, som att bestämma vad vi vill göra med vår avdelning, hur vi skall sköta inskolningarna och jobba med de individuella utvecklingsplanerna m.m. Wow! Vilket ansvar! Häftigt!

Jo, och så måste jag hitta på ett bra sätt att berätta att jag skall bli pappa i april. Jag sade inget om det på anställningsintervjun av rädsla att det skulle minska mina chanser att få jobb, men nu känns det nästan som att jag lurat dem. Nåväl...

-Janne

P.S. Ser bloggen konstig ut beror det på att jag renoverar den lite.


Posted at 00:54 by Janne
Kommentarer (2)  

Next Page