I STATENS TJÄNST





I Statens tjänst var en kritisk, ifrågasättande och lätt filosofisk blogg om förskolan i synnerhet och skolan i allmänhet. Här funderade, reflekterade och diskuterade jag min identitet och yrkesroll som lärare/pedagog - samtidigt som jag försökte bidra till att skapa en mer nyanserad bild av skola/förskola än den som skildrades (och fortfarande skildras) i media.

Idag är bloggen nedlagd/flyttad till Lancefestivalen istället.

Nödvändig information: Den här sajten använder sig av s.k. "cookies", och allt material som finns att läsa här är upphovsrättsskyddat enligt "Creative Commons"... /Janne


<< February 2005 >>
Sun Mon Tue Wed Thu Fri Sat
 01 02 03 04 05
06 07 08 09 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28




rss feed

Monday, February 21, 2005
Manifest

Hej!

Jag heter Jan Kjellin och pluggar till "lärare i förskolan" på Högskolan Dalarnas lärarprogram sedan hösten 2002. Jag har äntligen fått ändan ur vagnen och satt mina nästan ett år gamla planer i verket och skapat denna "blog", helt och hållet tillägnad skolan. Jag har fått inledande draghjälp av Lennart Mogren, författare till den - för mig - mycket viktiga och läsvärda boken Sluta skolan! och Samuel Kazen Orrefur, författare till uppsatsen Skolans sanna väsen. Utan dessa två klarsynta individer och deras inspirerande texter hade det kanske dröjt åratal innan jag insett vikten av att dela med mig av mina tankar om skolan och den fruktansvärda skada den kan åsamka människor.

Nej, det handlar inte om mobbing eller bristande kunskaper/dåliga betyg. Åtminstone inte på det sätt som är vanligast när det gäller kritik av skolan. Nej, det handlar om betydligt mer allvarliga och omfattande saker än så. Men en sak i taget. Först vill jag berätta lite mer om mig själv och min väg till "insikt":

Jag började i första klass på Ede Skola i Delsbo, Hälsingland, hösten 1979 och trivdes bra i skolan från första stund. Jag var relativt anonym - gjorde inget väsen av mig, vare sig i klasrummet eller på skolgården. Och jag var - om jag får säga det - ganska begåvad. I högstadiet blev jag tyvärr utsedd till något av en driftkucku av killarna i de högre årskurserna. Men förutom det var allt bra. Eller? Nja... När jag tänker tillbaka på vad jag egentligen åstadkom under min tid i skolan så kan jag slås av upptäckten att jag någon gång mellan kanske år tre och tills jag slutade på gymnasiet förlorade min ambition. Jag slutade helt enkelt anstränga mig. Jag var nöjd med att få treor (på den tiden hade vi sifferbetyg - en trea motsvarar väl ett "G" idag). Jag såg ingen som helst koppling mellan det jag jobbade med i skolan och den personliga vinst det skulle innebära för mig att faktiskt lära mig det. Nejdå - bara jag blev godkänd var det bra. Det räckte. De lärare som ändå såg en potential i mig försökte få mig att jobba hårdare, men till vilken nytta då? Jag var ju inte intresserad. Det var bara i engelska jag briljerade på allvar. Mina kunskaper i språket var stora, och jag kunde utan att anstränga mig hålla jämna steg med "pluggtjejerna" i klassen. Och det blev lite av en sport att vara bäst i engelska.

Nåväl, jag kan sammanfatta resten av mitt vuxna liv med att jag aldrig ansträngde mig mer än nödvändigt. Jag kunde bli vad jag ville, göra vad jag ville. Så jag gick på folkhögskolor. Media- och skrivarkurser. Sedan hann verkligheten ikapp och jag gick på KAS en period. Samtidigt flyttade jag till Stockholm för att bo i kollektiv med min nyfunna flickvän (sedermera hustru). Efter ett knappt år fick jag jobb som elevassistent på en skola i innerstan och arbetade där tills jag - efter fyra år - insåg att utan utbildning skulle jag aldrig tjäna mer än den senast framförhandlade minimilönen. Det började bli dags att vakna.

Jag hade vid det här laget gett upp mina fantasier om att bli författare (eller, inte kanske "gett upp", men åtminstone flyttat prioriteringen ett snäpp bakåt). Istället tog jag fasta på alla lovord jag fått från min arbetsplats om min pedagogiska förmåga och tänkte att om jag skall ha något att luta mig tillbaka på när mina drömmar går i kras, så skall det fanimej vara något jag kan och trivs med att göra! Så jag beslutade mig för att läsa till lärare. Men att bli klassföreståndare kändes lite för ansvarsfullt, så jag ställde in siktet på förskollärare istället. I klassen där jag arbetat hade vi haft en förskollärartjänst som fungerade som en assisterande lärare/hjälplärare, som stöttade klassföreståndaren på olika sätt, bl.a. genom att ta hand om NO/SO-ämnena. Det var så jag kände att jag skulle vilja jobba när jag var färdigutbildad.

Sagt och gjort. Jag gjorde ett högskoleprov och fick full poäng! Sökte till (förskol-)lärarutbildningen på Högskolan Dalarna i Falun. (Inte utan att känna lite dåligt samvete - slösade jag bort resultatet på högskoleprovet? Jag skulle kunna söka vilken utbildning som helst och komma in. Varför söka sig till ett yrke med dålig löneutveckling och karriärmöjligheter? Jag får fortfarande lätt ångest när jag tänker på det...) Vi flyttade i alla fall till Falun (eftersom jag förstås kom in på utbildningen) och jag började min första termin på lärarprogrammet på hösten 2002.

Redan från början blev jag varse att saker och ting inte stod rätt till, men jag kunde inte sätta fingret på vad det var. Ett var säkert i alla fall: Alla klagade på oss. T.o.m. lärarfackstidningarna. I en av dem blev vi studenter anklagade för att utbildas till idealister som inte hade någon kontakt med verkligheten, och jag förstod inte vad de menade. Vad var det för fel med att vara idealist? Var det fel att sträva efter förbättringar? Att sikta högt? Jag förstod ingenting och jag höll inte med. Jag och mina kamrater skulle banne mig bli de bästa lärare skolan någonsin sett!

De första seminarierna handlade om en samling texter jag numera hänvisar till som Den Heliga Skrift - just det: Läroplanerna. Vi läste dem fram- och baklänges. Diskuterade dem och skrev t.o.m. vår första större skrivuppgift utifrån ett av de mer centrala begreppen i läroplanerna: Likvärdighet. Det var här min misstänksamhet började larma, men ack så svagt. I min text (som jag eventuellt kommer att publicera här om jag inte skäms för mycket för den) drog jag slutsatsen att likvärdighet så som den beskrivs i läroplanerna inte bara är ett ideal, det är ett utopiskt ideal som därmed aldrig kan eller kommer att uppnås. Föga anade jag hur nära jag var att se en slags sanning redan där och då.

Nåja, terminerna kom och gick. Jag läste Geografi och Socialantropologi. Och så kom våren 2004. Jag läste B-kursen i Pedagogiskt Arbete. Detta skulle visa sig bli en ögonöppnare. Kursen kommer att leva kvar i mitt minne som en av de ärligt talat jävligaste kurser jag någonsin genomlidit. Till allas vår lättnad var hälften av kursen verksamhetsförlagd, vilket gav oss möjlighet att både andas ut och spy galla över kursen inför vår praktikhandledare. Jag tänker inte fördjupa mig i de jävligheter vi fick utstå just nu - jag har en kursutvärdering som väntar på att publiceras här inom en överskådlig framtid - det som bör förmedlas är att denna kurs fick mig att på allvar fundera på om man på något sätt skulle börja dela med sig av sina upplevelser i skolan. Men jag hade fortfarande inte lyckats sätta fingret på exakt vad felet var och varför det var så.

Så kom hösten. Jag läste kurser i Specialpedagogik och Läs- & skrivinlärning. Samtidigt startade jag och lade ned ett par diskussionsforum om lärarutbildningen i Falun. Men ett litet bråk med min studentkår gjorde att jag tappade fokus och det jobb jag lagt ner ledde ingenvart. Känslan av att något var fel växte sig starkare. Vi pratade - mest på skoj - om att starta en friskola när vi var klara, så att vi kunde undervisa som vi blivit lärda, och som vi ville. Nu förstår jag att det var ett symptom på att vi antagligen börjat inse något grundläggande om vår verklighet, men inte riktigt kunde bearbeta det. Där fanns något i luften. Den hade blivit unken. Upplevelsen av att någon försökte hjärntvätta mig/oss - en känsla som hade vaknat under vårterminen - växte sig starkare. "Vi lär oss vad vi skall tycka," sade jag för mig själv gång på gång.

"Vi lär oss vad vi skall tycka."

Vi utbildas till idealister.

Och plötsligt förstod jag vad den där elake skribenten i lärarfacktidningen hade menat! Vi lär oss vad vi skall tycka, men vi får aldrig veta att våra ideal är ouppnåeliga i den skola där vi kommer att arbeta. Allt mummel på seminarierna och på fikapauserna: "Det låter så bra, men hur gör man när man har 30 skrikande ungar framför sig?" "Hur sjutton skall jag kunna ta hänsyn till 30 barns olika behov och samtidigt bedriva undervisning som är meningsfull för alla?" Allt mummel som våra seminarieledare hela tiden avfärdade som "negativt tänkande" eller att "bara se svårigheterna". Vi bestraffades med dåligt samvete om vi försökte föra in verkligheten i seminarier eller föreläsningar. Jag fick intrycket av att ha läst 60 poäng i "positivt tänkande" istället för "pedagogiskt arbete". Plötsligt kände jag mig helt oförberedd inför mitt snara möte med verkligheten. Men det var jag inte ensam om. Alla mina kamrater var - och är - oroliga inför steget ut i verkligheten. Men ingen verkade kunna -eller vilja - sätta ord på varifrån denna oro verkligen kom.

* * *

Det var i samband med detta som jag av en slump hittade Lennart Mogrens bok, Sluta skolan! på biblioteket. Jag sträckläste den under jullovet och för varje ny sida fick jag ytterligare en av mina misstankar bekräftad. Mina erfarenheter av skolan bekräftar det Lennart skriver. Mina erfarenheter av lärarutbildningen bekräftar det Lennart skriver. Och som grädde på moset råkade jag strax därefter läsa Samuel Kazen Orrefurs skakande dokument inifrån, Skolans sanna väsen.

Det är värre än jag vågade tro. Med den skola vi har idag är det ett under att det finns tänkande, reflekterande människor i samhället överhuvudtaget. Skolan är, som Samuel säger, "helt jävla värdelös". Den är, som Lennart menar, "skadlig". Jag kan inte annat än hålla med båda två.

Jag har skapat denna blog för att, i likhet med Samuel och Lennart, ge min bild av skolan. Jag tänker dela med mig av mina tankar och arbeten som lärarstuderande. Och jag hoppas på detta sätt inte bara nå klarhet för mig själv, utan kanske - genom mina texter - även hjälpa andra som, likt jag själv, känner på sig att något är fel, men inte kan sätta fingret på vad det är...

(Kommentarer tages tacksamt emot. Även epost.)

-Janne

Posted at 00:28 by Janne

JEPPE
March 13, 2005   12:14 PM PST
 
Trevligt med lite debatt av det här slaget! Jag har skrivit en artkikel på min blogg och som också kommer att ges ut till Umeå universitets lärarstudenter. Kanske kan vara av intresse.

http://jeppe.blogdrive.com/archive/5.html

Allt gott och välkommen till lärarkollegiet!
 

Leave a Comment:

Name


Homepage (optional)


Comments




Home Next Entry