I STATENS TJÄNST





I Statens tjänst var en kritisk, ifrågasättande och lätt filosofisk blogg om förskolan i synnerhet och skolan i allmänhet. Här funderade, reflekterade och diskuterade jag min identitet och yrkesroll som lärare/pedagog - samtidigt som jag försökte bidra till att skapa en mer nyanserad bild av skola/förskola än den som skildrades (och fortfarande skildras) i media.

Idag är bloggen nedlagd/flyttad till Lancefestivalen istället.

Nödvändig information: Den här sajten använder sig av s.k. "cookies", och allt material som finns att läsa här är upphovsrättsskyddat enligt "Creative Commons"... /Janne


<< January 2006 >>
Sun Mon Tue Wed Thu Fri Sat
01 02 03 04 05 06 07
08 09 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30 31




rss feed

Wednesday, January 18, 2006
Minnesanteckningar från arbetsplatsträffen

"Ekonomin går före verksamheten"

Det här har sagts oss vid flera tillfällen. Vad det egentligen innebär är för mig oklart. Är det t.ex. viktigare att hålla vår budget än att följa läroplanen? Min rektor skulle förstås svara nej på den frågan. Vi kan/får aldrig bortse från läroplanen! Nej, det förstås. Jag håller med. Men vi pratar ändå om en prioritetsordning där läroplanen underordnas ekonomin. Och jag ställer mig frågande till en sådan prioritering.

Det handlar inte om att jag vill köpa in obegränsade mängder material till min förskola. Jag tror tvärtom att det är utvecklande med vissa begränsningar - man gör det bästa av det man har. Men prioriteringen får effekter som jag inte alls tycker om:

Om någon är sjuk/ledig, försöker vi förstås hjälpa varandra så att verksamheten fungerar ändå, trots att vi är en färre. Det handlar om att ställa upp för varandra som arbetskamrater och för verksamheten som "vår" verksamhet. So far, so good.

Men så uppstår en sidoeffekt som i mina ögon är ohälsosam för individen och destruktiv för både arbetsklimatet och verksamhetens kvalitet. Den som blivit sjuk eller som vill vara ledig, skuldbeläggs gentemot sina kamrater. "Jag är ledig och har åkt på rockkonsert, medan mina kamrater sliter ut sig för att kompensera för min frånvaro..." "Jag känner mig sjuk och borde inte åka till jobbet, men det blir ju så synd om mina arbetskamrater..." Och det kanske värsta av allt: "Tänk om de måste sätta in en vikarie! Då kostar det massor med pengar som vi hade kunnat köpa material till barnen för..."

Det är helt bisarrt! Hur skall den enskilde pedagogen kunna värdera behovet av en vikare mot behovet av pedagogiskt material till barnen? Att arbeta underbemannade skadar verksamheten hur man än gör - varför lägga det beslutet på oss pedagoger? Det innebär en psykisk press som i längden blir ohållbar. Och det motarbetar faktiskt inte bara våra möjligheter att verkligen kunna sträva mot de mål som finns i läroplanen, de motarbetar själva det pedagogiska i vår verksamhet. Det trycker oss tillbaka till att vara daghem, omsorg, förvaring...

Jag trodde "förskola" innebar ett möte mellan omsorg och pedagogik. Oanstående får mig att undra vilken prioriteringsordning som råder, dessa begrepp emellan.

 

"Föräldrarna skall inte blandas in i vårt läroplansarbete"

Jag har redan nämnt att min rektor inte stödde mitt förslag om att dela ut läroplaner till alla föräldrar. Nu kan man lägga ovanstående (som inte är ett direkt citat, jag blev för paff för att komma ihåg den exakta ordalydelsen) till detta. Föräldrarna har inget att göra med vår verksamhet. Lilla naiva jag hade ju trott att de var våra uppdragsgivare, som via just läroplanen dikterade de ideologiska förutsättningarna för vårt arbete. Men den bilden har inte min rektor. Hon menar att föräldrarna bara bryr sig om att deras barn trivs och mår bra i förskolan. Att det bara blir besvärligt om man blandar in dem i hur vi tolkar läroplanen.

Visst, jag kan förstå att det blir fel ibland, och att det bara blir de insatta föräldrarnas röster som hörs, vilket kan bli ickerepresentativt ur ett demokratiskt perspektiv. Men om det nu stämmer att de flesta inte ens bryr sig, varför kan vi då inte ta oss tiden att lyssna på åtminstone de föräldrar som faktiskt är engagerade? Att utestänga dem ur denna centrala del av förskolans verksamhet klingar inte heller särskilt bra ur det demokratiska perspektivet.

Jag tror att min rektor ibland har en ganska svartvit syn på världen. Antingen står vi pedagoger på förskolans, skoldistriktets och kommunens sida (i egenskap av anställda och representanter för dessa), eller så står vi på föräldrarnas sida - mot de tidigarenämnda. Man kan citera George W. Bush: "You're either with us or against us."

När han sade det, svarade jag instinkivt att jag var emot honom. Och jag står hellre på föräldrarnas sida med ett gott samvete och inte utan en viss stolthet, än på kommunens sida, med uselt samvete (läs om ekonomi ovan) och ingen stolthet alls. Och det behöver inte betyda att jag motarbetar kommunen, skoldistriktet eller min arbetsplats. Tvärtom tror jag att det skulle gynna oss alla. Delaktighet innebär inte bara att föräldrar klagar, bråkar eller lägger sig i saker de inte har något med att göra - det innebär möjligheter för samarbete, samförstånd och utveckling.

Jag utbildade mig inte till förskollärare för att tillhöra en elit som ställde sig över andra. Jag kan/vet saker som många föräldrar inte kan/vet, när det gäller sina barns utveckling. Men jag känner inte deras barn. Trots det lägger de hopp, tillit och förväntningar på mina axlar. Ett ansvar som det vore orättvist att bemöta genom att utestänga dem från de centrala delarna av mitt arbete.

Jag får inte berätta negativa saker om förskolan för föräldrarna. Jag får heller inte påverka dem, vad nu det betyder. Men jag har rätt att hjälpa dem fatta egna beslut och ta ställning. Det är en svår balansgång som jag känner att jag verkligen måste lära mig...

 

"Tid till planering och pedagogisk reflektion"

Dagens ramsa får avslutas med några tankar kring det här med planerings- och reflektionstid. Föskolorna i Falun har tydligen fått kritik för att det brister i uppföljningen av dokumentation av verksamhet och enskilda barn. I tider där de individuella utvecklingsplanerna blivit en helig graal att sträva efter, har det bestämts att vi i förskolan också skall skriva sådana. Men vi ges inte tid till detta. Och när vi ifrågasätter detta, vilket vi gjort vid ett par tillfälllen, besvaras vi med att vi inte fär glömma barnen. Va? Hur kan planering och reflektion (av verksamheten) inte ha med barnen att göra? Jag förstår fortfarande inte hur vår rektor menar när hon säger så. Vi planerar ju inte för vårt eget höga nöjes skull. Och hur menar hon att vi skall kunna bedriva en kvalitativ verksamhet om vi inte får tid att planera? Då urvattnas det ju efterhand tills allt vi har kvar är omsorg och barnpassning. Även om vi beordras säga till föräldrarna att vi bedriver den bästa verksamhet vi kan och att allt är perfekt som en försommarmorgon.

 

Jag hoppas att vi får tillfälle att verkligen diskutera de här (och fler) frågorna med rektorn lite längre fram i vår. Just nu är det faktiskt inte läge för den här typen av diskussioner. Idag började de första sju barnen och vi har lekt, lekt och lekt. Jag har försökt att inte skrämmas, trots mitt skägg och långa hår. De flesta tyckte nog att jag var rätt okej - åtminstone efter ett tag - och jag tror att jag har fått ett par nya kompisar. Imorgon är det full fart mellan 8:30 och 12:00. Sedan måste jag ringa facket och ta reda på om jag är fullvärdig medlem eller bara studerandemedlem.

Ja, och så ska jag ringa miljökontoret och snacka radon. Det blir intressant...

-Janne


Posted at 19:25 by Janne

 

Leave a Comment:

Name


Homepage (optional)


Comments




Previous Entry Home Next Entry