Dags att rycka upp sig lite! Jag skriver inte så ofta här nuförtiden, och när jag väl skriver något, blir det kort och... Jo, rätt meningslöst.
Det beror antagligen på chocken efter att ha gått från ett bekymmersfritt (nåja) lärarstudentliv till att arbeta heltid i den bistra verklighetens förskola. Jag påpekade redan i mitt allra första inlägg att det finns de som menar att vi som gått lärarprogrammet utbildats till idealister, och det stämmer rätt bra.
Vi förbereddes nämligen aldrig på hur kommunen högaktningsfullt skiter i läroplanen och Skolverket i så stor utsträckning som det är möjligt. Missförstå mig inte - läroplanen går förstås inte att bortse från - vi är skyldiga att följa den. Men det påverkar inte de oftast bristfälliga förutsättningar vi pedagoger ges för att kunna följa den.
Inte heller Skolverkets råd är något som följs av kommunen. Den eminenta skriften "Kvalitet i förskolan" från 2005 borde läsas av varje förälder med barn i eller på väg till förskolan. Men inte heller den bryr man sig om på kommunen. Ett exempel: Man skriver att en gruppstorlek om femton barn är att föredra, för att barnen i förskolan skall utveckals optimalt. Man understryker att de yngsta barnen behöver mindre grupper än så, liksom barn i behov av särskilt stöd. Men vår grupp, som främst består av barn under tre år, är beräknad till arton barn, med utrymme för ytterligare två till hösten. Alltså helt i motsats till Skolverkets råd. Och detta är bara ett exempel - det finns fler!
Samtidigt beordras vi att hålla tyst om detta inför föräldrarna. De skall hållas utanför allt tjafs om läroplaner och barngrupper och ekonomi. Att göra dem delaktiga blir bara besvärligt. Istället skall vi - genom att le stort och hålla käft om alla brister - göra dem så nöjda och trygga att de utan minsta oro lämnar ifrån sig det mest värdefulla de har till en verksamhet de tror är det allra bästa alternativet.
Och det låter ju bra. Läroplanen skiner i all sin glans, och Skolverket lånar ut lite av sin trovärdighet. Vi har dagis, förklädda till förskolor - och alla verkar gå på charaden.
Eller gör de det? Elise Claeson skriver en intressant artikel om dagis i Expressen, där hon kopplar samman dagisutbyggnaden i Sverige med ökad psykisk ohälsa hos båda ungdomar och vuxna. Man skall kanske inte okritiskt köpa allt hon skriver, men det är i alla fall tänkvärt. Idag är man i det närmaste tvingad att sätta sitt barn i förskola, och det sker oftast mellan barnets andra och tredje år i livet.
Har man verkligen hunnit utvecklas så mycket att man kan kasta sig ut från boet och pröva sin egna vingar redan som tvååring? Helt utan vetenskapliga belägg drar jag slutsatsen att det har man inte. Varken fysiskt eller psykiskt. Följdfrågan bör bli: Vilka skador kan man ådra sig genom att pröva sina vingar innan man är flygfärdig?
Fråga en fågel.
-Janne
