I STATENS TJÄNST





I Statens tjänst var en kritisk, ifrågasättande och lätt filosofisk blogg om förskolan i synnerhet och skolan i allmänhet. Här funderade, reflekterade och diskuterade jag min identitet och yrkesroll som lärare/pedagog - samtidigt som jag försökte bidra till att skapa en mer nyanserad bild av skola/förskola än den som skildrades (och fortfarande skildras) i media.

Idag är bloggen nedlagd/flyttad till Lancefestivalen istället.

Nödvändig information: Den här sajten använder sig av s.k. "cookies", och allt material som finns att läsa här är upphovsrättsskyddat enligt "Creative Commons"... /Janne


<< March 2006 >>
Sun Mon Tue Wed Thu Fri Sat
 01 02 03 04
05 06 07 08 09 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30 31




rss feed

Friday, March 03, 2006
Dyslexi - en mognadsfråga

I senaste numret (4/2006) av Lärarnas tidning kan man läsa hur slutrapporten från Specialpedagogiska institutets och Lärarhögskolans (i Stockholm)  "Konsensusprojekt" visar att den s.k. "vänta-och-se-pedagogiken" är utbredd i våra skolor.

"Vänta-och-se-pedagogiken" innebär i korthet att elever som befinner sig i svårigheter, vad gäller läs- och skrivinlärning, får hoppas att svårigheterna skall "mogna bort", eftersom det är det deras lärare hoppas på, istället för att göra något åt saken.

Det är lätt att bli förbannad när man läser artikeln. Och det hjälper nog inte att de flesta av oss (i branchen) har stött på denna form av "pedagogik" och känner till de skador den kan åsamka eleverna. Men så händer något. Min upprördhet förvandlas till frågetecken.

På något underligt sätt skiftar artikeln nämligen fokus från läs- och skrivsvårigheter till dyslexi. Det är alltså den neurologiska störningen dyslexi de dåliga lärarna hoppas skall "mogna bort"? Det låter förvisso upprörande, men som alltid när det gäller särskilda behov, blir den brännande frågan den om diagnosen: Hur kan man veta att en elev har dyslexi utan att en diagnos satts? Och hur kan man sätta in rätt åtgärder om man inte till fullo känner till problemet? Är det inte bättre att köra på som vanligt tills man vet vad problemet verkligen är?

Jag tänker inte besvara frågan om diagnosens betydelse för pedagogiskt arbete. Istället vill jag understryka att "läs- och skrivsvårigheter" inte är synonymt med dyslexi. Dyslexi är förvisso en form av läs- och skrivsvårighet, men det är så mycket mer specifikt än så. Jag har redan kallat det för en "neurologisk störning" - en beskrivning jag hittade i The International Dyslexia Associations definition av dyslexi från 2002. Svenska Dyslexistiftelsen beskriver det som en "språklig störning" som är att ses som en specifik undergrupp till det mer övergripande "läs- och skrivsvårigheter". Alltså verkar det osannolikt kan man som lekman i ämnet (vilket en lärare trots allt bör anses vara i detta fall) aldrig med säkerhet avgöra om en elev har just dyslexi eller "bara" läs- och skrivsvårigheter. Ändå presenteras det i tidningen som mer eller mindre ett faktum att alla elever med läs- och skrivsvårigheter har dyslexi (och att det därmed borde vara en barnlek att sätta en pedagogisk dyslexi-diagnos utan onödig hjälp av expertis).

Men frågan borde ju inte ens handla om dyslexi! Hela dyslexi-vinklingen känns i mina ögon som ett slags retoriskt grepp: Dra till med en diagnos och ett mörkertal (endast var tionde dyslektiker får en diagnos, säger "forskarna"), så fångar du publiken. Nu känner vi sympati med de stackarna och blir förbannade över hur man kan vara så inkompetent som lärare att man inte känner igen dyslexi när man stirrar den i vitögat!

Men som lärare varken kan eller behöver man kunna känna igen dyslexi. Man behöver bara se att eleven har läs- och/eller skrivsvårigheter. Det räcker. Sedan har man som lärare en skyldighet enligt lag att ge eleven den hjälp han/hon behöver - oavsett om där finns en diagnos eller inte. Gör man det inte är det i princip ett lagbrott.

Dyslexi blir i det sammanhanget relativt ointressant.

-Janne

P.S. Dagens citat: "Eleven behöver inte ha en diagnos, man skall ta hänsyn till den i alla fall." -Mona Edwall Wiklund, rådgivare på Specialpedagogiska institutet.


Posted at 20:47 by Janne

 

Leave a Comment:

Name


Homepage (optional)


Comments




Previous Entry Home Next Entry