I STATENS TJÄNST





I Statens tjänst var en kritisk, ifrågasättande och lätt filosofisk blogg om förskolan i synnerhet och skolan i allmänhet. Här funderade, reflekterade och diskuterade jag min identitet och yrkesroll som lärare/pedagog - samtidigt som jag försökte bidra till att skapa en mer nyanserad bild av skola/förskola än den som skildrades (och fortfarande skildras) i media.

Idag är bloggen nedlagd/flyttad till Lancefestivalen istället.

Nödvändig information: Den här sajten använder sig av s.k. "cookies", och allt material som finns att läsa här är upphovsrättsskyddat enligt "Creative Commons"... /Janne


<< March 2017 >>
Sun Mon Tue Wed Thu Fri Sat
 01 02 03 04
05 06 07 08 09 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30 31




rss feed

Monday, December 05, 2005
Jag har fått jobb!

Jaha, det var det. Ett av de två förskollärarjobb jag sökte är nu mitt. Om jag vill ha det, förstås. Jag skall, tillsammans ytterligare en förskollärare och en barnskötare, starta en ny avdelning i ett bostadsområde i de östra delarna av Falun.

Konstigt. Jag som totalt flummade ur under intervjun. Pratade om att lära ettåringar demokrati och att mina intressen bestod i att leka med datorn och promenera. Jag tyckte att jag framstod som alldeles för oerfaren för jobbet (vilket jag i och för sig misstänker att jag kan vara) och att jag inte riktigt visste vad jag höll på med. Men jag kanske lyckades dupera de tre intervjuarna? Lustigt... Men nu när jag vet att jobbet är mitt och att jag börjar om... HERREGUD! Mindre än en månad! Ja, det kanske går lättare att förbereda sig då? Både mentalt och intellektuellt.

Ja, jävlar...

Det här markerar också en kommande förändring i bloggens inriktning, gissar jag. Jag anar ett starkare fokus på de små barnen. På förskolan. Vilket kanske är bra? Det finns en hel del lärarstudent- och lärarbloggar. T.o.m. någon enstaka rektorsblogg. Men jag har fortfarande inte sett någon förskollärarblogg. Kanske blir jag den första?

Men det är en bit kvar tills dess. Och examensarbetet är inte klart ännu.

Så nu måste jag återgå till intervjuanalysen jag sitter och sliter mitt hår över.

Önska mig lycka till!

-Janne

Posted at 16:22 by Janne
Kommentarer (4)  

Wednesday, November 23, 2005
Med mössan i hand

Jag ägnade delar av gårdagen åt att söka jobb. Terminen och utbildningen är snart slut och jag måste börja tänka på hur jag skall betala tillbaka studielånet.
Så än en gång i mitt liv, senast var sommaren 1998, satt jag framför datorn och svettades över formuleringarna i min arbetsansökan. Det är lustigt, här sitter jag, en nästan färdigutbildad Lärare i förskolan med mössan i hand och ber ödmjukast om en anställning på Er förskola, eftersom det vore en ära för mig att få bli delaktig i det viktiga arbete Ni utför och att jag hoppas av hela mitt hjärta att mina blygsamma kunskaper skall vara användbara. Och dessutom skall jag ange löneanspråk. Som att jag är i en position där jag kan ställa några reella krav! Slå näven i bordet och säga att "nej, då får det vara. Jag går hellre på A-kassa." Men så är det ju inte. Fackets rekommenderade ingångslön för förskollärare i Falun ger mig mer pengar per månad än vad jag skulle få av A-kassan, så vem försöker jag lura?

Det är som ett eldprov. Efter att ha blåsts upp i tre och ett halvt år, spricker nu ballongen och jag står återigen på noll. Och samtidigt som jag vill ha ett arbete, så skulle det varit skönt med några veckor ledigt efter att ha skrivit klart examensarbetet.

Examensarbetet, ja. En liten uppdatering kan vara på sin plats: Imorgon skall jag träffa min handledare för att diskutera problemfomuleringen och metodavsnittet och förhoppningsvis få klartecken för att ge mig ut och börja samla in data. Allt går sakta framåt, men det känns bra. Jag tror jag vet vad jag sysslar med, faktiskt...

-Janne

Posted at 10:17 by Janne
KOMMENTERA  

Tuesday, November 15, 2005
Godmorgon alla barn

Varje skolbloggare med självaktning borde tipsa om SVT's fantastiska lilla miniserie "Godmorgon alla barn" som sänds på måndagar (även om det är i senaste laget, då sista delen går nästa vecka). Det är skruvat och stiliserat, men det känns som om alla repliker den stackars lärarkåren häver ur sig ändå är tagna direkt ur verkligheten. Det är så läskigt bekant... Och miljöerna är som tagna direkt från denna klassiska klassrumsbild

Det här är nog den bästa skolskildringen som gjorts på den här sidan millennieskiftet...

-Janne

Posted at 09:31 by Janne
KOMMENTERA  

Monday, November 14, 2005
Dummerjöns bakom katedern

Än en gång läser jag Margs blogg för att komma igång med ett inlägg. Jag hade visserligen själv tänkt reagera på LÄROMs rapport om lärarstudenternas förfall, men jag hittade inte artikeln, trots att jag gick tre varv genom lägenheten. Och nu såg jag alltså att Marg hade skrivit om den...

Kontentan av rapporten (enligt hur det framställs i media) är att lärarstudenterna har blivit dummare. Vi har lägre gymnasiebetyg och klarar inte av att läsa kurslitteraturen. Dessutom verkar vi inte ha en susning om vad vi utbildar oss till. Jo, det kanske är så, och det presenteras vissa förklaringar på detta; som att vi lärarstudenter i allt större utsträckning kommer från hem utan studievana. Men det är egentligen ingen förklaring på problemet. Rent ideologiskt är det en fördel att även arbetarklassen (om man tror på klass-samhället) blir delaktig i fostrandet av kommande generationer.
Men klasstillhörighet har inget med begåvning att göra. Och det är där problemet ligger. Lärarstudenterna har blivit dummare (och kanske också latare). I rapporten talas det om sämre begåvning, att man är mindre intellektuell, har dåliga ämneskunskaper och är "skolelevaktiga" (läs mitt förra inlägg för en fördjupning i just detta). Det ges ett exempel där fyra unga män läser A-kursen i geografi, men inte klarar av att läsa den engelskspråkiga litteraturen. (När jag själv läste Geografi A använde vi en engelskspråkig bok, Geography - an integrated approach, skriven av David Waugh - det var en tung, tjock bok, med många fackord som inte fanns med i ordböckerna, men den var samtidigt enkelt och pedagogiskt upplagd, med många tydliggörande illustrationer och exempel.) De fyra unga männen ges istället läroböcker i ämnet, anpassade för högstadiet - högstadiet! - och då förstår de äntligen vad det handlar om.
Jag har alltid inbillat mig att det finns vissa krav man måste uppfylla för att få gå på högskola. Som att t.ex. klara av att läsa en text på engelska och att ta eget ansvar för sitt lärande. Men jag har tydligen fel. (Jag kanske t.o.m. är överkvalificerad för denna typ av utbildning. Skall jag månne ta mina högskoleprovspoäng och söka till något mer utmanande?)
I skenet av exempel som det med geografistudenterna framstår lärarutbildningens ambition att bli mer akademisk som en nödvändighet. För tänk om ditt barn får någon av de fyra killarna i exemplet som geografilärare på gymnasiet - en lärare som skaffat sin behörighet genom att läsa högstadiegeografi på högskolan? Vilken katastrof! Med den oerhörda betydelse läraryrket har för hela vårt samhälle, måste nivån på vår utbildning höjas så att man åtminstone kan garantera ämneskunniga lärare! Hårdare akademiska krav på utbildningen garanterar faktiskt högre kvalitet på lärarna. Och jag skriker inte efter hårdare krav än på andra utbildningar, utan helt enkelt lika hårda krav. Det är oförståeligt att så inte är fallet.

I sagorna visar sig ofta Dummerjöns vara den klokaste. Men det är i sagorna.

Inte i verkligheten.

-Janne

Posted at 11:07 by Janne
Kommentarer (2)  

Friday, November 11, 2005
Får vi skriva med dubbelt radavstånd?

Jag har just mailat min problemformulering till handledaren och har därför (äntligen) lite tid över för att läsa andras bloggar. Jag har missat mycket, märker jag. Men det är kul att det finns andra som håller grytan brinnande och facklan kokande. Ett inlägg som jag lade särskilt märke till, hittade jag på bloggen Marg goes to Lärarhögskolan:

Marg drar paralleller mellan lärarstudenter och tonåringar i ett underhållande inlägg från i lördags. Och jag nickar igenkännande. Jag har sett betygshetsarna som redan första dagen tagit reda på att om man har fått VG på 75% av en kurs, blir totalbetyget VG. (Jag vet faktiskt inte om det är sant. Det kan vara en lokal överenskommelse...) De blir förbannade om kursmomenten är så otaktiskt planerade att de inte omfattar fem poäng vardera, för då blir det ju svårare att räkna ut hur mycket de måste ha VG i för att klara sig. Jag hör fortfarande de där outsägligt irriterande rösterna i föreläsningssalen som säger saker som "kommer det här på tentan" eller "får vi skriva med dubbelt radavstånd". Gah!
Så varifrån kommer det här obstinata beteendet. De som vägrade svara på tentafrågan (i margs inlägg) med hänvisning till någon paragraf i styrdokumenten? Vad är det som förvandlar dem till "tonåringar"?
Jag tror att det handlar om makt. Jag tror att de upplever sig vara tillbaka i den maktlöshet skolan normalt förmedlar till eleverna. Det kan vara hjärnspöken från deras egen tid i skolan, men det kan lika gärna vara en upplevelse som är förankrad i deras nuvarande situation. Ingen har moralisk rätt att kräva ett VG för en dåligt utförd uppgift. Men det är lika illa att lägga till ny litteratur för sent i en kurs, utan att ha det tillräckligt väl förankrat hos studenterna. Det kan i ett sådant fall räcka med att man inte blev tillfrågad för att man skall känna sig överkörd och sparka bakut genom att t.ex. vägra läsa litteraturen. Det blir principsaker av det hela, snarare än frågor om kunskap och utveckling. Det finns de som inte går på en enda föreläsning, eftersom de inte är obligatoriska. De som alltid deltar i diskussionerna på seminarierna, inte för att de har något vettigt att säga, utan för att det kan bidra till ett VG. Och så vidare...
Det är lätt att se det som betygshets, men jag är inte säker på det. Vi hade förresten en intressant liten diskussion på vårt sista seminarium: Vi redovisade delkursens sista uppgift muntligt, för att sedan lämna in en skriftlig version till seminarieledaren. En av riktlinjerna för uppgiften var att den skulle vara 4-5 sidor lång, vilket de flesta verkade ha överskridit med närmare det dubbla. En av studenterna såg förbryllad ut när detta blev känt och utbrast ungefär: "Men då kan man väl inte bli godkänd? Det är ju alldeles för långt!" Varpå seminarieledaren lät frågan gå vidare till oss som skrivit "för långt". Vi svarade ganska unisont att de tre deluppgifterna - att redogöra för ett undervisningmoment vi genomfört under vår VFU, utvärdera detta moment ur ett yrkesetiskt samt ett verksamhetsutvecklande perspektiv (med hänvisningar till kurslitteraturen), samt reflektera över vårt lärande genom hela vår utbildning (sju terminer) - krävde betydligt mer än 4-5 sidor och att de flesta av oss medvetet valt bort vissa delar för att ändå göra ett försök att begränsa oss.
Vår medstudent höll med oss om svårigehterna att hålla sig inom ramarna, men framhärdade fortfarande att det kunde väl inte vara riktigt rätt, vi hade ju fortfarande skrivit alldeles för långt, medan hon lyckats hålla sig inom ramarna. Vi hade faktiskt inte följt riktlinjerna (reglerna). Då tog vår seminarieledare till orda och förklarade att så länge vi kunde motivera vårt handlande så att det verkade rätt och rimligt, så fanns det inga hinder för ett högt betyg, även på de längsta av våra arbeten. Tvärtom, fortsatte hon, visade det prov på kritiskt tänkande och integritet, två egenskaper som är av oerhörd vikt i arbetet som lärare.
Hennes ord var inte avsedda att kritisera vår kamrat, som ansträngt sig oerhört för att hålla sig inom ramarna (det är ju faktiskt en utmaning i sig och inte heller oväsentligt). Jag tror dock det gav henne (och oss) en tankeställare.

Vi går inte i skolan (vare sig det är högskola eller högstadium) för att lära oss lyda blint. Det må vara resultatet i många fall, och det går visserligen att tolka in en implicit önskan om detta i skolans struktur, men det är ändå inte syftet. Som elever skall vi lämna varje årskurs som lite mer självständiga individer än vi var vid terminens början. Och som lärare? Ja, gissa...

-Janne

Posted at 23:15 by Janne
KOMMENTERA  

Thursday, November 10, 2005
Examensarbete

Jag skriver mitt examensarbete. Eller, jag försöker skriva det. Har dock inte kommit så långt ännu...

Idag hade min handledningsgrupp seminarium, där vi pratade om våra problem att formulera problemformuleringar. Själv insåg jag att min problemformulering hade mer gemensamt med ett löst sammansatt syfte, varför jag egentligen borde sitta framför ett Word-dokument istället för ett bloggfomulär just nu.
Mitt arbete kommer att röra sig kring specialpedagogik i förskolan, vilket kanske kan framstå som otippat med tanke på innehållet i bloggen, men sånt är livet antar jag. Jag vill i det här skedet inte gå in närmare på exakt vad jag skall skriva om (mest för att jag knappt vet det själv), men grundtanken är ett slags ifrågasättande av den roll specialpedagoger spelar i skola och förskola idag, där deras huvuduppgift främst verkar vara att handleda arbetslaget/personalen i deras eget utvecklingsarbete för att kunna bedriva en kvalitativ verksamhet där man inkluderar barn i behov av särskilt stöd. Men som sagt, mer om detta längre fram.

Jag tänkte bara ge en update, så ni vet vad som händer just nu...

-Janne

Posted at 16:12 by Janne
KOMMENTERA  

Tuesday, November 01, 2005
Idag köpte jag ytterligare 20 högskolepoäng

Det här kanske är ett litet sidosteg från ordinarie tema, men jag måste skriva av mig. Idag betalade jag nämligen kåravgiften.

Medlemskapet i Falu Studentkår kostar 277 kronor per termin om du läser 11-20 poäng. Sedan tillkommer SFS-avgiften, som är 15 kronor. Dessa poster är obligatoriska. Dessutom tillkom för mig en förseningsavgift på 30 kronor, eftersom jag betalar efter sista betalningsdag, som var den första oktober.

SFS-avgiften på 15 kronor går till Sveriges Förenade Studentkårer, som är en lobbyverksamhet med syfte att påverka regering, riksdag m.fl. att fatta beslut som är gynnsamma för Sveriges studenter. Dock är jag osäker på om Sveriges studenter ser SFS som representativa för deras intressen. Jag vet inte om det finns någon kvalitativ undersökning på området (jag skulle gärna se en sådan), men då man inte kan se till medlemsantalet - det är ju ett påtvingat medlemskap - borde man göra mätningar på annat sätt för att se just hur representativa SFS verkligen är. Nu är det ju visserligen inte studenterna, utan studentkårerna, som är medlemmar i SFS, och kårernas intressen verkar ju stödjas. Till exempel är man emot avskaffandet av kårobligatoriet (man påstår sig vara neutral i frågan, men såvitt jag kan se utgör alla deras uttalanden i frågan olika formar av försvar för kårobligatoriet), vilket ju är kårernas livsblod. Och även om många av de frågor man behandlar i högsta grad berör oss studenter, är det fortfarande oklart hur stark anknytningen är däremellan.

Kåravgiften varierar ju mellan lärosätena, och i Falun kostar det alltså 277 kronor att studera en termin vid högskolan. Det är en grundavgift som - om jag förstått det rätt - tas ut för rätten att få sina poäng registrerade (och i de fall man examineras genom salstenta, även rätten att överhuvudtaget få genomföra examinationen). Man kan alltså läsa en hel utbildning - ett helt program - utan att betala sin avgift. Men då får du inga poäng.
Hur kan man hävda att man står på studentens sida när man har denna makt över oss? Falu studentkår menar att de hjälper oss studenter utöva inflytande över vår utbildning, men genom att sitta på rätten att förneka oss en utbildning vi blivit antagna till, har de ett ofattbart maktövertag. Jag kan inte ta konflikt - jag vågar inte - med min studentkår om t.ex. kåravgiften (som jag helst skulle strunta i att betala), eftersom priset kan bli för högt. Jag sätter min framtid på spel om jag muckar med kåren.

Mina intryck av Falu studentkår är att den består av ett litet antal engagerade personer. De gör i sig ett bra jobb och jag vill understryka att det inte är deras individuella arbete jag kritiserar. Alla vi andra, vi "vanliga" studenter, ser dock kåren mest som ett ställe att dricka sprit på, som festfixare och liknande. Och förlåt mig om jag låter tråkig, men jag blir jävligt provocerad av vetskapen att mina pengar går till billig sprit och högstadiediscon för nyblivna vuxna. Vi vet förstås att där sker en massa bra och viktigt arbete också, men det är inget vi bryr oss om nämnvärt. Först och främst är det festerna vi ser. Och jag har inget intresse av att sponsra den verksamheten. Men återigen: Maktperspektivet.

Jag har inget val. Jag måste sponsra mina medstudenters alkoholkonsumtion om jag vill ha mina högskolepoäng. Det är nästan utpressning...

Och det här med att ett kårobligatorium implicit betyder ett kåravgiftsobligatorium, hur rimmar det med allt snack om att högskoleutbildningen i Sverige är gratis. Paragrafryttare!

-Janne

Posted at 19:26 by Janne
Kommentarer (3)  

Sunday, October 23, 2005
Ångest över betygssättning och elevkontakt



Senast jag satte betyg var för tre år sedan, då på gymnasienivå. Outbildad och oerfaren. Självklart blev det katastrofalt och än idag kan jag fundera på vilka liv jag har förstört genom att sätta för låga betyg (snarare det än vise versa). Betygssättning är utan tvekan det jag just nu har mest ångest över.

Jag har som jag ser det ett stort problem. Hur dumt det än låter så kan det i vissa lägen vara just ett problem. Jag tycker nämligen mycket om mina elever vilket märks i relationen jag har med dem. Det finns en gammal uråldrig regel som vissa lärare fortfarande följer:
"Le inte i klassrummet förrän efter jul." Med detta menas att du som lärare ska vara hård och bestämd, inte ge efter eller vara snäll och rolig. Jag fixar inte det och det kan hända att jag får lida för det också.

Förra året tog jag och min kollega emot en ny sexa. Vi var båda oerfarna, båda nyexaminerade och vi blev satta tillsammans som mentorer för denna klass. Det började bra, vi vann elevernas tycke och vi hade det trivsamt tillsammans. Sen började det urarta och andra terminen brakade helvetet lös. För att göra en lång berättelse kort, så började föräldrarna att protestera och ifrågasätta vårt mentorskap -inte till oss direkt, utan man gick via skolledningen och kritiserade den för diverse saker. Vi kände dock hela tiden att det var mot oss kritiken riktades, fast man aldrig vågade ta dialog direkt.

Jag höll på att gå in i väggen och förlora min entusiasm och funderade både på att byta jobb och yrke. Så vad var det som hände? Var det ledningens fel som satte två oerfarna unga mentorer tillsammans i klassen? Var det vårat fel, att vi var "för snälla"? Eller var det elevernas fel, och indirekt även föräldrarnas, när vi upptäckte vårat misstag och desperat försökte skapa ordning och de inte lyssnade på oss? Jag har inget svar, men det kan vara en kombination av allt.

I år är det dock annorlunda. Jag lämnade klassen och fick ta över min favoritklass då ena mentoren gick på barnledighet. Två nya klasser kom till och allt var och är, frid och fröjd. Jag stortrivs verkligen och tycker om mina klasser till 100%. Men nu kommer då nästa problem. I december måste jag sätta betyg på alla mina elever förutom de i år sju.

Jag lämnade alltså min första klass och fick några nya på köpet. Men jag ändrade aldrig min lärarstil. Det har fungerat ändå. Visst lärde jag mig mycket under mitt första struliga år som jag har med mig idag, men jag är fortfarande den glada och roliga läraren som precis som eleverna, tycker bäst om en vänlig och glad stämning i klassrummet. Självklart är jag bestämd när det behövs, självklart kan jag ryta till i situationer där det krävs och det känns som om eleverna vet det också, vilket känns skönt.

Jag kan alltså säga att jag har väldigt bra relation med alla mina elever. Enligt många, lite för bra relation och en relation som kanske blir snudd på kompisaktig, något som egentligen aldrig är bra. Man måste ha en professionell relation till eleverna och där verkar det innefatta en "icke vänskaplig" sådan. Jag antar att det är nu i höst som det avgörs hur professionell min relation är. Men det är med ångest jag kommer att fundera på min betygen i min åttondeklass.

Men visst kommer jag vara noggran att trycka på att det faktiskt är deras första betyg. Ett IG kan bara bli bättre till nästa termin. Tyvärr känner jag att betygssättningen kan komma att påverka framtida relationer med klassen. Det känns nästan tyngst. Nu vet jag dock att jag kanske tar i lite, drar problemet till sin yttersta spets och överdiver, men ändå fruktar jag det värsta.

Tills det är dags, gör jag bäst i att styra upp mig själv och sluta fundera så mycket. Men framförallt, fokusera på det som ska fokuseras på, nämligen något så tråkigt som målen och kurs- och läroplanen. I betygssättning verkar det som om elevfokus får stå åt sidan, men det är en annan diskussion.

Posted at 21:25 by Jeppe
Kommentarer (1)  

Wednesday, October 12, 2005
Ped C, del sju - "att betygsätta sig själv"

Vi läser om utvärderingar och verksamhetsutveckling just nu. Och grovt förenklat kan man säga att trenden har gått från att mäta kvantitet till att mäta kvalitet. Och från yttre mätinstrument till inre. Man kan illustrera det i de utvärderings- och lönesamtal som nuförtiden förs på arbetsplatser här i landet. Där är det arbetstagaren själv som skall (ut)värdera sin arbetsinsats, i hopp om att få en liten höjning av lönen. Värdet (som förvisso kan handla om hur många skruvar Berra hinner skruva på en minut) handlar idag inte sällan om hur just Berra är speciellt bra på att skruva, trots att han kanske är lite långsammare än Gurra. Kvalitet, alltså. Och det är Berra själv som mäter denna kvalitet - åt sin arbetsgivare.

Det är svårt att beskriva kvalitet. Ännu svårare är det att göra det ur ett inifrånperspektiv. Tänk tillbaka på när du gick på högstadiet och fick frågan "vad har du lärt dig i skolan idag" när du kom hem. Hur sjutton besvarar man en sådan fråga?! Frågar man någon av mina kurskamrater svarar de att man skriver en själv-värdering.
Jag sitter just nu och skriver en sådan inför slutet av min VFU. Den skall utgöra underlag inför nästa veckas utvecklingssamtal mellan mig, min VFU-handledare och en representant från Högskolan, i form av min seminarieledare. Under detta samtal skall jag redogöra för mitt lärande under VFU'n. Jag skall inte pricka av alla moment jag utfört, utan i ord skildra mitt kvalitativa lärande. Hur och om jag har utvecklats i rollen som blivande lärare. Ambitionen är säkert god, men det är problematiskt.
Min VFU skall betygsättas, och det vore naivt att tro att min själv-värdering är betydelselös för hur min handledare utvärderar min insats. Den betyder nog inte allt - hon är mer skärpt än så - men hon tar den säkert i akt. Detta innebär att jag blir delaktig i betygsättningen av mig själv. Om jag misslyckas med att formulera/konkretisera mitt eget lärande, så att det blir tydligt för min handledare, kan det innebära ett lägre betyg. Å andra sidan, om jag är bra på att formulera mig - vilket Samuel Kazen Orrefur menar är en av hemligheterna bakom höga betyg - kan jag kanske t.o.m. kan få ett högre betyg än jag egentligen förtjänar? Frågan är om det är rätt att jag får betygsätta mig själv? Eller om det är rätt att överhuvudtaget lägga ansvaret hos mig? Hur vet man att jag är så ärlig att jag kan ta det ansvaret?

Jag har nu skrivit om min själv-värdering flera gånger. Jag har varit "för ärlig", jag har överdrivit, jag har börjat skriva om annat... Nu är den i alla fall utskriven och klar. Imorgon lämnar jag den till min handledare. Men det dök upp frågor som inte hörde dit. Frågor som jag ville ställa ändå. Så jag tar med dem hit istället:
Det finns många saker som skiljer VFU från praktiskt arbete. Det har varit lite av ett dilemma för mig. En viktig sak är att jag haft till uppdrag att under en begränsad tid "planera och genomföra ett undervisningsmoment". Hade jag varit i skolan har det inte varit några större problem, då tänker jag mig att jag hade kunna ta vissa lektioner. Och visst går det att överföra till förskolan - jag kan ju t.ex. "ta några samlingar" eller så. Men då bortser man från det kanske viktigaste i förskolans arbetssätt; vi delar inte in dagen eller veckan i "lektioner" - vi jobbar tematiskt - hela verksamheten är tematisk, och därmed blir ju hela dagen/veckan/terminen en enda lång "lektion". Men hur skall jag kunna känna att mitt arbete har samma kontinuitet? Jag som bara är där tre dagar i veckan.
Vi leker med tanken att mina fem veckor VFU motsvarar fem lektionstillfällen: Eftersom jag är närvarande onsdag - fredag, skulle det motsvara att jag kommer 16 minuter försent till varje lektion, eller att jag helt enkelt missar två lektioner av fem. Det är ingen perfekt jämförelse, men det illustrerar ungefär hur jag upplever det. Jag hade fått ut mer om jag kunnat vara närvarande hela tiden, men under en kortare period. De 18 VFU-dagar vi har, motsvarar inte ens fyra veckors heltidspraktik, men skulle på det sättet säkert ha kunnat ge flera gånger mer. 
Och förresten; till vilken grad förväntas jag göra något "eget"? Skall jag köra mitt eget mini-tema (kanske inom ramarna för det redan befintliga temat, men ändå) dessa tre dagar i veckan och låta min fadderskola köra sitt tema de andra två dagarna (eller ännu värre: Mitt tema)? Det låter inte rättvist och det är antagligen inte så det är tänkt heller. Man kan fråga sig vilken plats arbetslaget har i min VFU? Och den redan befintliga planeringen? Hur jag än vrider och vänder på det kan jag inte komma ifrån att jag spelar för gallerierna - för högskolan, som vill se att jag kan planera, genomföra och utvärdera. För varför skall annars högskolan delta i utvecklingssamtalet, som främst är en sak mellan mig och min fadderskola, om det inte handlar om någon slags kontroll? Min VFU betygsätts av min handledare - inte av högskolan. Så vad har min seminarieledare där att göra, egentligen? Jag måste fråga henne...

-Janne


Posted at 23:23 by Janne
KOMMENTERA  

Saturday, October 08, 2005
Lite teknisk information

Till vänster hittar ni nu två RSS-länkar. De kan ni använda er av ifall ni vill hålla koll på bloggen utan att för den skull behöva klicka er hit i tid och otid. Dock behöver ni fortfarande komma hit för att kunna läsa hela inlägg. Flödena innehåller nämligen bara den första biten.

Jag vill också tacka Peter Karlberg för att han fick mig att ta tag i detta. Det är bra med lite draghjälp emellanåt, så man håller sig vaken...

-Janne

Posted at 10:46 by Janne
Kommentarer (2)  

Previous Page Next Page