Entry: Dyslexi - en mognadsfråga Friday, March 03, 2006



I senaste numret (4/2006) av Lärarnas tidning kan man läsa hur slutrapporten från Specialpedagogiska institutets och Lärarhögskolans (i Stockholm)  "Konsensusprojekt" visar att den s.k. "vänta-och-se-pedagogiken" är utbredd i våra skolor.

"Vänta-och-se-pedagogiken" innebär i korthet att elever som befinner sig i svårigheter, vad gäller läs- och skrivinlärning, får hoppas att svårigheterna skall "mogna bort", eftersom det är det deras lärare hoppas på, istället för att göra något åt saken.

Det är lätt att bli förbannad när man läser artikeln. Och det hjälper nog inte att de flesta av oss (i branchen) har stött på denna form av "pedagogik" och känner till de skador den kan åsamka eleverna. Men så händer något. Min upprördhet förvandlas till frågetecken.

På något underligt sätt skiftar artikeln nämligen fokus från läs- och skrivsvårigheter till dyslexi. Det är alltså den neurologiska störningen dyslexi de dåliga lärarna hoppas skall "mogna bort"? Det låter förvisso upprörande, men som alltid när det gäller särskilda behov, blir den brännande frågan den om diagnosen: Hur kan man veta att en elev har dyslexi utan att en diagnos satts? Och hur kan man sätta in rätt åtgärder om man inte till fullo känner till problemet? Är det inte bättre att köra på som vanligt tills man vet vad problemet verkligen är?

Jag tänker inte besvara frågan om diagnosens betydelse för pedagogiskt arbete. Istället vill jag understryka att "läs- och skrivsvårigheter" inte är synonymt med dyslexi. Dyslexi är förvisso en form av läs- och skrivsvårighet, men det är så mycket mer specifikt än så. Jag har redan kallat det för en "neurologisk störning" - en beskrivning jag hittade i The International Dyslexia Associations definition av dyslexi från 2002. Svenska Dyslexistiftelsen beskriver det som en "språklig störning" som är att ses som en specifik undergrupp till det mer övergripande "läs- och skrivsvårigheter". Alltså verkar det osannolikt kan man som lekman i ämnet (vilket en lärare trots allt bör anses vara i detta fall) aldrig med säkerhet avgöra om en elev har just dyslexi eller "bara" läs- och skrivsvårigheter. Ändå presenteras det i tidningen som mer eller mindre ett faktum att alla elever med läs- och skrivsvårigheter har dyslexi (och att det därmed borde vara en barnlek att sätta en pedagogisk dyslexi-diagnos utan onödig hjälp av expertis).

Men frågan borde ju inte ens handla om dyslexi! Hela dyslexi-vinklingen känns i mina ögon som ett slags retoriskt grepp: Dra till med en diagnos och ett mörkertal (endast var tionde dyslektiker får en diagnos, säger "forskarna"), så fångar du publiken. Nu känner vi sympati med de stackarna och blir förbannade över hur man kan vara så inkompetent som lärare att man inte känner igen dyslexi när man stirrar den i vitögat!

Men som lärare varken kan eller behöver man kunna känna igen dyslexi. Man behöver bara se att eleven har läs- och/eller skrivsvårigheter. Det räcker. Sedan har man som lärare en skyldighet enligt lag att ge eleven den hjälp han/hon behöver - oavsett om där finns en diagnos eller inte. Gör man det inte är det i princip ett lagbrott.

Dyslexi blir i det sammanhanget relativt ointressant.

-Janne

P.S. Dagens citat: "Eleven behöver inte ha en diagnos, man skall ta hänsyn till den i alla fall." -Mona Edwall Wiklund, rådgivare på Specialpedagogiska institutet.

   2 comments

Fredrik Jeppesen
June 20, 2006   07:08 PM PDT
 
Delar din analys completly...eller hur det stavas...?

Fredrik Jeppesen
Peter Larsson
May 8, 2007   05:05 PM PDT
 
Jag tycker inte det är så supermärkligt faktiskt då skolorna och pedagogerna faktiskt inte kan göra särskilt mkt för att åtgärda dyslexi eller läs och skrivsvårigheter. Det har självklart funnits hjälpmedel, rättstavningsprogram, ljudböcker osv allt sånt som kan göra livet lättare för dyslektiker, men ingenting som så att säga har hjälpt de med själva problematiken. http://www.kattmodell.se vill jag gärna tipsa om, där har många som har haft dyslexi fått hjälp.

Leave a Comment:

Name


Homepage (optional)


Comments